Jag vandrar och går,
så långt jag förmår.
Tills jag inte orkar mer,
och jag lägger mig ner.
Hoppet mitt rämnar,
minnena mig lämnar.
Mörkret bjuder mig in,
den enda vännen min.

Men där du står,
med en vacker tår.
Du skakar och skriker,
tills rösten din sviker.
Du lyser svagt,
jag minns dig vagt.
Jag har sett dig förr,
när du stod vid min dörr.
Du släpte in ljuset,
till mitt hjärta så fruset.

Vi håller om varann,
så hårt vi bara kan.
Med den lilla kraften vi har,
upp på benen vi oss tar.
Vi vandrar och går,
så långt vi förmår.