kanske visheten är instigandet i tystnaden
inväntande vindens stämma
pollen pudra din hud




violbjörken
vänder ansiktet in i gryningen
släpper ut sitt långa bladhår



de åldriga
brygger nektar i kittelögon


för leder lagda i glömska





utbredda
är stjärnmantlar vida

vitsippsfolken
väver svepandedans i skogslä


björkar andas
skirvioletta grenar



vita flyga
stjärnfjärilar
in i molnskogar




hon lägger stjärnan i midnattsblå silver
korten bär varken
färg
eller ansikten

så
är det
kommet





de har fällt skuggorna
in i solmantlar


marker andas
hennes hud andas


andas
friljus

trastar
stämmer morgonhymnens

nycklar medsols





kvinnan sitter stilla
på stenen

drakstenen den
med värnande vingar


är kvinnan en drömmande
lotusknopp


hon ser bergen
lösa upp sjöbladsorden

hon vandrar till mötet
i horisontens inblick




hon sitter tyst nu
inväntar

skalens öppnande

hon vet
steg kan ej bäddas utan sikt


älskade

jag ser en mjölnare
sikta mjölet

ser elden i
stenhällen