älskade
just detta

att ej viska
älskade


är det svåraste



så många
årsringar lagda

den delen är ej den vackra tomheten

giv mig styrka
se

helheten



jag skrubbar mig
med glödande sand

mitt hopp är
att bli

av glas


tydlig





hon vilar stilla

gången i
skogslä


inväntar regnens kommande
närhet

fötterna är svedda
är bara
händerna är
brända
är bara


valven är broar siarbroar mellan
där här när
händerna är räcken
stödjandegester

öppnade är de
slutna drömmarna


rädslan är en brusten knopp


skalen seglar vida
i bäckens åder

tjärnen
omfamnar


hängiven
andas hon

meningens källa
stigen ur bergsgrunds oblatsblad


så sade hon


den man vilken älskar
verkligen älskar

uppvaktar
utan rädsla för att bli avvisad

uppvaktar
varsamlyssnande
icke påträngande

stannar i av visad till dig
inväntar bejakelseträdets andning

och detta uppvaktar är en väktargärning

hon avvisar ej
meningsbörden


den kvinna vilken älskar
svarar ur

rosentemplets stämma


tankekorn
svävar i vindalle
det gör ont
fruktansvärt ont
ändå ler hon till de förbipasserande


är detta lögn är detta falskhet
är jag falsk
genom mitt leende


så är jag


hänvisad till
hänvisad till ensligheten
jag själv
du själv hänvisar dig
du själv
du själv
hör du inte
så upprepa nu
säg nu;
jag själv hänvisar mig
är jag en hänvisning


sanden klättrar
lägger mjuka dyningar

spåren
beduinerna skänkt
är
pergamentsblad
ökenrosor
änglarosor

så
lindrade de
öknarnas brinnande längtan
beduiner vattnade
öknen
med

sina hjärttårar

sältan steg in i
nektarpärlor

brunnar steg fram
vattensmycken
o a s e r

sanden bjuder mjuka dynor

se
stjärnan tändas i öster
släckt var den ej

hon följer dessas vandring


kan du se detta hänvisad
ser du havets enhet hur det skimrar;
minns du sången den vackra; så skimrande var aldrig havet
detta skimrande är ett lugn
en droppe får för sig att stiga ur enheten och
den droppen mattas tämligen snart
kan du se det havet nu gör; det glittrar
enheten blir i den stunden nästintill självlysande och
det sker ty havets enhet visar droppen hem
så skimrar havet.
ser du trädet, bladverket
bladverket är skimrandeandning
ett blad får för sig att stiga ur verket
bladet mattas tämligen snart
vad gör trädet
trädet blir nästintill självlysande, visar bladet hem ur mörkret
ser du fiskebåtarna vilka lämnar hamnen
en av båtarna förlorar kontakten med de övriga båtarna
båtarna far hem en båt är kvar
vad gör de hemkommande i fiskebyn
de tänder lanternor i alla fönster för att visa båten hem
så sker då någon gått vilse, enheten visar vägen hem
genom att förstärka det så kallat samtagna ljuset
så är havet trädet fiskebyn lanternaandning
de hänvisar vägen hem
och vill du ej vara hänvisad så se detta
du är visad hän
och detta visad hän är
i hängivenhet

detta hänvisad kan också ses vara korsordet med rutor lagda
kan vara en rebus med ledtrådar
rutor delar vilka visar hän
att lösa korsord samt rebusar är för mången en passion
eller en hängivning
hängivelse är vackerkommet ur hänvisad
så är hänvisad stigfinnaren eller spejaren om du så vill.

det lästa är inte alltid det lästa
det talade är inte alltid det talade


allt har en ton
så är allt den vackraste av symfonier
samstämd


den flämtande lågan stiger
i upplevandet av hjärttonens rena stämma


tankekorn är frön
vänta tills skalet spricker


dagen är solvindsrörelser
i träden höres fåglar
linda toner
tonerna
svävar
kan ses i luften
tonspår

kanske är det så att spåren lägges i allt
är i allt
även om vi ej ser dem tydligt uppenbarade



och hur skall jag kunna älska mig själv
när dessa ögon
bränner
hål

upprepande
upprepande

på dessa försök

försöker se ögonen
viska
du är älskad barnet vårt
ögonen flyter liksom bort in i vrån

genom att så sker förpassas jag in i den vrån;
kanske där i vrån hör jag ögonen viska

och där i vrån sitter jag så placerad
för kanske jag där i vrån
om jag följde deras blick
kanske barnet kvinnan skulle
höra
ögonen viska

i vrån blev jag kvar
bojad
slutligen av mig själv

alltid detta, denna brännande upplevelse
detta skri vilket tystades
älska mig
låt mig
uppleva
detta

så illa har jag gjort mig själv därigenom möten
hur skall jag kunna skrubba bort älska mig

nej
jag kan inte
ångra
mina vandrade stigar
de är lagda

huden är ökensandens
pergamentsblad

djupblå tatueringar vända inåt
stundtals i hennafärgade toner utåt

det är det där med alla brända segel
de brutna masterna
alla mina vrakdelar jag ser


älskade
just detta

att ej viska
älskade

är det svåraste


så många
årsringar lagda

den delen är ej den vackra tomheten

giv mig styrka
se

helheten

ja

det är det där med alla brända segel
de brutna masterna
alla mina vrakdelar jag ser