hon ser honom kasta ut nät
under molnen

de stora valarna
svävar




hon viskar
du kastar nät

under dina drömmar

orkar ej leva dem




och mannen kan lika gärna vara en kvinna
ty så gör dessa vilka rädslan styr





dina händer


smeker
gräset


din längtan till beröring vibrerar


dina ögon



smeker
havet


dina tårar
stelnade

löses




din vandring är
glödande kol




din viskning hörs
i de hörande



brinn
brinn kol


brinn

miljoner av ringar är lagda

i ädelstensträdets

livslopp




i natten vandrade jag i skogars mjuka mossa
såg en vandrare



och jag drömde stigar jag aldrig drömt



drömde om
aldrig vandrade stigar



därför att
jag önskade vandra de

vita bladens skönhet



jag såg i natten en man vilken kastade sina nät

ej i

upp under molnen


höll dropparna samlade
och molnen seglade



det var en man vilken ej orkade leva sina drömmar
han höll dem i nätet




och
allt detta skrev jag
allt detta
sparade jag

till

för

vad


vandrade till elden
kastade det skrivna i lågorna
elden svalde ej det skrivna
elden sträckte det skrivna åter i min hand


vandrade till öknarna
rev bladen i bitar
sanden svalde ej det skrivna
sanden sträckte det skrivna
åter i min hand



och allt detta skrev du

för

till

så sade de



jag vandrade till floden
släppte pärlorna i floden

såg dem sjunka


vandrar nu ofta till floden


ser pärlorna glimma
vaggas av floden

ser

för

till