Träden gråter fallande löv. Det skulle bli vår men något måste ha hänt i natt. Jag har aldrig hört träden gråta så förut, de liksom snyftar av sej bladen.
Jag borde höra sävsångaren i stället April som det är. Jag älskar ordet Januari. En stor långtradare försvinner bort i grådiset, I januari släpper dom alltid ifrån sej ett moln av snö efter sej tätt bakom det brandgula skenet från plogbilarna. Det är vackert, det är vemodigt. Mannen med paraply väljer att gå runt parken i stället för in i den. Lekparken är stum av stillhet.
Det rostar om skyltar och viner genom tunnlar. Fördragna gardiner bakom stängda fönster. Hunden i koppel sniffar runt och får plötsligt upp ett spår i dungen. Den skäller oroligt och vill ha husses uppmärksamhet, Det ligger någon där. Mannen väljer att gå därifrån. Mannen väljer att gena över fältet där de väldiga komplexen bildar en ytterstadsatsning runtom. Var och en med sin logotyp på. Fältet är lerigt och upptrampat. Fältet viner av kalla kastvindar, Det är så skönt att komma hem

(C) Lars Gullberg