där står hon

i det strilande regnet

hoppas att någon stannar

för att erbjuda skjuts

sista bussen hem har gått

hon höjer handen och ger liftartecknet

en bil saktar in

en dörr öppnas

frågar om hon vill ha lift

tacksamt svarar hon ja med ett leende





mannen som kör verkar trevlig

småpratar med henne

skrattar då och då

hon känner sig lugn

färden går vidare

snart ska hon vara hemma



de är nästan framme

hon säger till mannen att stanna

men han lyssnar inte

kör bara fortare

han skrattar inte längre

och hans blick är mörk




stanna! skriker hon

han kör in på en gammal grusväg

för att stanna vid en ödegård

sedan kastar han sig över henne

hans armar är över henne, håller henne i ett skruvstäd

sedan sliter han av hennes kläder

för att sedan våldta hennne

hon skriker, skriker

men ingen kan höra henne



snart kan hon inte längre skrika

han greppar sina hårda händer kring hennes hals

kopplar ett strypgrepp

hårt, hårt behåller han greppet

tills hennes kropp blir slapp

och inte längre gör motstånd



han tänder en cigarett

drar några bloss

tittar på hennes kropp

känner sig tillfredsställd

han släpar ut hennes kropp till ödehuset

dumpar av henne




snart sitter han vid ratten igen

nynnar småleende för sig själv

det regnar fortfarande

medan dagen går över till afton


kvinnan i ödehuset tiger still

hennes liv tog slut

på vägen till evigheten

hon var inte den första

och inte heller den sista

på vägen tilll evigheten