bak sorgflor skymtar ansiktet smärtan är masken
numer kuvad i natten näri dagarna är vandrade
när väggarna är hennes sällskap släpper hon smärtan fri
brister hon sorgfloren svävar i den dans hon utför
försöker skänka kroppen liv lindring

detta ur har en glaskupol den sänker hon ned över sig
äntligen stilla hon beskådar en värld


hon viskar till pennan jag ber dig skriv icke närhet
händer snuddande du vrider dolkar runt
plåga mig icke mer jag ber dig be mig icke

tillskriva närheten
jag släpper en sten i havet
ringarna sprids vidare
ringarna rör vid periferin
stenen andas i origo

de bar detta hav in i cirkeln rörde vid havets andning
hon andades ängens rosor vita fjärilar steg ur hennes ögonbolster
kysste bladens bidans andning flöt stilla
hon tvekade aldrig därav denna skönhet
de viskade in i djupen se djupare in i havets lugn

korallerna svävar i klara slöjor stjärnsnäckor tonar in
lagunen blickar in i djupens klarhet följer trädens vandringar
hör henne kamma sitt långa hår fallet landar i lagunens
framsträckta händer kakaduors vita följen tonar in




mina drömhänder för molnen åt sidan
som vore de draperier
oxblodsröda sägs det viker upp pärmar
handen den tecknar ditt ansikte
utur upplevandet vacker är blicken din
vet du andas mig i de släppta städerna

undrar
vad muren heter
till min gång



havsstensklippan bär rötterna
rinnande in i hav
i lagunens djupa andnings klara
jag är en ökensjäl ett av alla dessa

sand

korn

låt oss lyssna till sanden min här kvinnostämma
hur sanden målar med mjuka fingrar
och sanden stiger upp ur havet
en gång i ett spann regnade nätterna järn
in i havets grönskimmer det var är
i drakstädernas intighet

det är det där
att låta människan

allt

le



nätterna regnade järn havet blå tonas in ur
pollenskirgulas puder sjunker sakta in
havet lagunen skiftar in i vilotoner
sepia älskade mantel havet mottager henne
hon sjunker in strömmar i cirkeln
korda sekant faller in i origo



det är det där
att låta människan

allt

le



hon stiger upp stranden välkomnar
han håller ett blad i handen i sepiatoner
fårat räfflat vissnat kanske det sägs
hennes ansikte tonar in du är det min älskade
väntad är du


ögonen hans rör vid bladets hjärta

komna är fotstegen in i mjuka tofflor
mossan andas regnens gåvor
smyckad mantel fäller rusandefärd
snubbelfot tas emot landar i hans leendearmar

mossan glittrar visshet