Hur kunde de bli så,
Att livet så fort förbi gå.

Man hade drömmar å mål som ung,
Kände inga hinder, man var kung!!

Sen kom livets motgångar och allvar,
De som vi får i olika dos alla och envar.

Tanken på att slippa leva i ensamhet,
Ja, en bättre hälft du vet...

Men så jag sjuk blev,
Cancer eventuella barn avskrev.

När livet så gått ännu några år,
Upplevelser från barndomen sätter sina spår.

Livet havererar,
Depression levererar.

Den lilla skärva av hopp,
Som gör att jag ännu lever i en kropp.

Dör mer för var dag,
Hoppet låga är flämtande svag.

Drömmen om avsluta studier på högskola,
Där kurskamrater klara sen länge, jobbar å är coola

Även om viljan finns räcker inte kroppen till,
Till att prioritera de man vill.

Söker den lätta vägen till kraftens liv,
Blir endast på livsvägen stora återkliv.

Vart finna motivation,
Hitta de kämpandes ljuva ton.

Låta drömmar åter få fäste i livet,
Från alla döda drömmar ta klivet.

Lämna den smärta som döende drömmar ger,
Resa sig å se, att de fina nya, fräscha å fler.

Tänk att känna hoppet åter gro,
Att på en framtid åter få tro.

Framtid med nära vänner för livet,
Där delad smärta, i vänskap är givet.

Ett sådant hopp att gro jag nu ej tillåter,
Det blir bara sårat, gör ont och jag gråter.