Än än gång har jag lite dött,
Detta då jag ensamheten ånyo mött.

Sjukdom har hindrat mången vänskapsband,
nu ännu djupare in i singelland.

Rädslan mycket styr så omedvetet i mitt liv,
Tänk om man undan rädslan kunde ta stora kliv.

Så mycket man omedvetet från flyr,
Som sina tankar så hårt styr.

Att bryta rädslans bojor som låser så hårt,
Rädslor som gör att leva livet blir så svårt.

När man tror sig stå på stadig mark,
Ja, du vet, man känner sig stark.

Då dras all min trygghet undan från mitt liv,
Närhet, värme och omtanke försvinner, med raska kliv.

Om döden ändå mig kunde befria från livet,
Ty dyrköpt är ju var glädje här i livet.

Tror nog att hoppet lämnat in,
Finns inte längre i mitt sin(ne)

Vart kan en ensam själ få tröst,
Nu när livet är en enda stor höst.

Allt vissnar ner å dör,
inga livstoner jag längre hör.

Döden kanske kommer denna natt,
Då slipper man detta liv som ej var glatt!