När inget fanns kvar, mötte du mig på din trapp.
Med ljus och ömsint blick, först misstänksam därefter
kanske lite förvånad, vi kände ju inte varandra,
visste inget om den andra, men ändå, allt hände då under
ett kort ögonblick, men som vi båda kanske väntat på.
Likt en frekvens, den visade oss vägen, omärkt, vägen
åter till livet och glädjen, tilliten, en vänskap och ett slut
på sökandet i detta liv, väntandes på livets trappa, i vår tid.


Hur mycket vill jag inte ge till dig av allt det goda.
Som allt du ger mig, blicken, snabbheten i tanken,
luften du andas, saker du rör vid, flyktigheten, men
ändå stabiliteten och det jordnära, skrattet och idealen…
Den värme du alstrar när jag finns vid din sida, mina
trevande händer som alltid söker dina, ett smek, en rörelse,
för mig ständigt framåt, min önskan att bara ge har inget slut…


Nu finns du här vid min sida, kan vi då med egen kraft flytta ett
Universum; skapa en ny vintergata, vara varandra för evigt nära,
till nytta och alltid bära sorg och glädje med oss mot vårt mål,
men allt, allt, ger jag dig ur mitt hjärtas inre av den kraft som
likt en ljusstråle söker sitt mål kan nu stoppas av osynliga kval,
dina kval skapade av en liten del av helheten över att inte veta…
Vem kan veta?
Endast spirande ren kärlek vet med säkerhet och träffar så målet;
- det är så bestämt, när inget fanns kvar kom jag äntligen till trygghet…