tillochmed trosorna trillar av
numera. väven lossnar


liksom hasar,
och låter tvärsnittet skönjas
inunder, låter honom ana hudsprickorna
, och jag vet

att han håller koll.
att han räknar mina revben
med ögonen,

häller extratjock grädde
i maten, säger närande lovord
bara för att det ska sätta sig mellan
springorna.


och jag stoppar
mitt pekfinger över hans läppar, på-låtsas-skrattar
och smygknarkar på toaletten
tills det vibrerar
obehagligt under bröstet, och kaffekoppen darrar
i högerhanden. jag vet att han har sett

hur det blänker till
i mina blå och hur mina rubinröda hårtestar
torvar ihop sig till små buketter
, ibland


korta stunder

då jag är maktlös. faller
smälter ner till flämtande organ
som pulserar
längsefter vårt linoleumgolv.
för när näthinnorna läcker hukar han sig
alltid, tar hjärtat och viskar:
\'du måste vara stark nu.\'


och jag vet att jag måste. vara stark.

så jag går till psykolog, skriver ut mig
i orimlig poesi
och det borde egentligen inte vara så svårt.
men misären, herregud,
misären


den är så vacker