Jag vaknade av att tågen började rulla. En polsk station från efterkrigstid. Det är som att tiden står still. Alldeles bakom en alldeles svart grå vattnig himmel av snöregn och skogsdungar av ekande ryckande klockstaplar som genom vinden kastar dess klagan ut.
Här är våren lika kall som centalen och alla de torg som omger staden. Var man än kommer går det en tunnel upp med trappor som lyses upp av lampor, där barnen ringlar sej utmed väggarna som om de skyddar någonting bakom, något innerligt och varmt. ett hem-
De blå lamporna som bubblar om vinden, studsar upp och ger av sej ett sorts fyrverkeri där alla de färger blir som ett hölje över husen. De slår ut till en neonkapsel, rör sej tyst ut i rymden och blir till slut en prick där bland dom andra stjärnorna. Där som vi en gång kom ifrån. Där