Den unge mannen kastade vildsint av sig sin mänskliga skrud och stod så som en naken demon, skrämmande och väldig, framför det medelålders prästparet. 

Så detta var pudelns kärna! Han hade funnit för gott att bekänna färg, att spränga det mänskliga kamouflaget. Efter detta ögonblick fanns ingen återvändo till den mänskliga hamnen, dess trygga behagliga begränsningar och trots dessa intressanta inneboende möjligheter.

Han hade naturligtvis större makt i sin rätta gestalt men många vägar var nu stängda, och bland dem fanns möjligheter han ännu inte hunnit pröva. Det var inte förhastat, det hade bara varit nödvändigt, i just denna situation. Utvecklingen hade lett honom dit.

Detta hade varit enda sättet att avsluta - och gå vidare. Det hade varit obönhörligt - och nu var det oåterkalleligt. 

Demonen försvann som ett kallt blått irrbloss perforerat av avgrundsmörker. 

 Mannen och kvinnan i oktobernatten såg frågande på varandra: de hade inte riktigt fattat vad som hänt. Nyss hade de talat med en något aggressiv, förvirrad ung man. Han hade frågat dem om någonting som de nu glömt. Nu var han borta, som uppslukad av natten. Nåja, det är sådant som händer. 

Snart var han glömd men verkade i mörkret bortom världen sedan han avlagt rapport om sin mänskliga inkarnation till Mörkrets Furste. Denne hade inte varit helt nöjd med uppdragets något hastiga avslutande men som helhet hade det varit lyckat. 

Jorden hade kommit ett steg närmare det ultimata helvetet.