SAGOSKOG
Skogen är fylld av ett slags primitiv, jordnära mystik – men också irriterande småkryp, bromsar, mygg och knott, och en symfoni av dofter, vissa behagliga, andra mer oangenäma, blommande skogsbär, liksvamp… Fågellåten en sommardag är en ständig ljudmatta vi nästan inte tänker på när vi går där, bofink, koltrast, kråka... Nattskärrorna på den sena kvällen väcker förundran, deras flykt i mörkret, deras urtidsläten. För att inte tala om gökens tvåtonsimprovisationer en försommardag, så fylld av sagostämning! Han låter så ”bortom” fastän han kan sitta helt nära, i det fördolda, ”lönndomsroparen”…

Var det ett troll eller en rotvälta där borta? Var det älvdans eller morgondimma? Vad var det som skymtade där med gyllene hår och spetsiga öron…? Är det våra röster som ekar mellan trädstammarna eller blandar sig någon i vårt samtal, nästan omärkligt?

Vi behöver naturen för vår överlevnad, för vår mänsklighets bevarande – men naturen behöver icke oss! Kanske mår den rentav bäst utan oss…

KVINNOSKOG
Varje kvinna är en skog, med bottenlösa skogstjärnar, granarnas mörka grottor, bokarnas skira pelarsal, myrstackar och ljusa gläntor, hackspettens trummande, gökens rop, insektssurr och doftstråk… Det finns mörkmårdar och urskogar, bokskogar och förväxta dungar… 

Där, i kvinnoskogen, vandrar jag ständigt vill. Där sitter jag ibland ensam på en mossbelupen sten, plockar fram min gyllene mungiga och börjar spela för att locka fram henne som är skogens själ, skogsrået, skogsfrun. Ett klingande skratt, ett rop: jag lyssnar andäktigt och lite upphetsat. Jag sitter tyst och försöker blicka in i gröndunklet, bockar mig ned, bryter ett harsyreblad att tugga på. En mild fläkt rör min kind.

Varje kvinna är en skog, en skog av kättja och mystik, löften, löften som kanske aldrig infrias men som lockar, lockar… lockar listigt… den tanklöse ungersvennen…

MUNGIGA
Mungigan ljuder i den sena sommarkvällen. Inget, nästan inget, annat instrument är lika bra att locka till sig ungt kvinnfolk med. Han har visserligen hört talas om en liten flöjt utan fingerhål, gjord i något orientaliskt material, ett slags dragflöjt, som skulle vara lika bra eller till och med bättre, men han undrar: han har, vad han vet, aldrig varit i närheten av en dylik mackapär. Så det får bli den lilla gigan, mungigan, judeharpan. Åter spelar han en trudelutt, som ekar mellan trädstammarna. Kanske är det en låt som kan locka fram skogssnuvan, skogsfrun, skogsrået: kärt barn har många namn. Lite kusligt börjar det nog kännas, när det skymmer mellan tallstammarna. Kanske bäst att sluta spela, då. Det kommer säkert inget fruntimmer längs denna väg vid denna tid, ändå. Och skogsrået vill han inte dela en säng av gamla, torra löv med. Hon hade väl helt förvänt synen på honom. Fast så här i det tilltagande mörkret är synen ändå lite förvänd, även utan trollkonster. Han lomar besviken hemåt med mungigan i högra västfickan, snusdosan alltid i den vänstra. ”Nästa gång får det bli skinnbanjo”, tänker han besviket.

GÖKATID
Plötsligt en morgon i augusti satt det en gök på fönsterblecket till stenhuset i skogsbrynet; han knackade med näbben mot rutan och ville in till katten, som genast stack fram en villig tass i glipan mellan fönster och karm och försökte klösa knäppgöken som måste ha varit helt kucko.

Hösten kom, novembermörkret lade sig och det blev jul. Till nästa vår kom den galna göken tillbaka och byggde bo i köksuret. Hur den kommit in i köket anade ingen, men en dag var den där och förvandlade köksuret till en gökklocka. Till påsk låg det fyra olikfärgade påskägg i det välansade boet, ägg som aldrig kläcktes då de lagts av en hane, men där det största av dem, Humpty-Dumpty, knuffade ut de övriga som kraschade i golvet så att de mångfärgade äggskalen spreds åt alla håll över golvet.

Gökhanen blev grymt besviken och gol inte mer den våren. Han tystnade långt innan midsommar, men flyttade så småningom ut ur köksregionen till en dunge i närheten, där han återupptog sina tvåtoniga litanior lagom till Fars Dag. Vid det laget var han emellertid rejält nerkyld och tog därför gärna en gök till kaffet eller blandade det med kron för att någorlunda hålla sig varm. Sällan fick han en tupp i halsen trots tämligen låg Kuckel-IQ. 

Så var det den gången; andra år kunde det vara helt annorlunda. Den som sätter sitt hopp till göken blir lätt galen.