en gång
bar jag en medaljong




medaljongen
var

tom



jag ville ej stänga inne


den bär ett diamantöga





är de bortvändande
de hemvändande




hit
kommer de ej

för att stanna



hit kommer de för att gå




så ofta undrar jag

vad

är det
de ser



är bortvandrande
ett återvändande
i framåtvandrande





bröden
tillredda i ömhet


kolnar
i eldens övergivna



hon slogs ur liv



hågen brast
i väggarnas låsta





månen täcker sitt ansikte

med händer
smidda

ur silver



hon gråter
begråter



nattens segel är
revade

rivna
i stycken




kärlek är handens lyssnan ögonens insegel
knyt upp de röda sidenbanden runt ordboxen




livsregnen
är


tårar



säg ej

enkom

lidande



säg
lycka


tröttheten är slocknad
lycka



glasen bär
stjärninsignier



vila i lyktans
bädd



iakttag
beundra
förundras




glaset skymmer
i aftonglöden


klarnar
i

gryningshymnen



kärlek är handens lyssnan ögonens insegel
knyt upp de röda sidenbanden runt ordboxen