En av de sista dagarna i maj är äntligen sommaren här. Du säger det igen att björkarna är kvinnor och tallarna är män. Som om det var något viktigt.

Jag försöker förstå. Kanske menar du att björkarna har tunnare och mjukare kläder och tallarna har lite stabilare.

Om det är manligt eller kvinnligt vet jag inte. Men när vinden plötsligt vänder och björken vispar kring balkongen med stora gröna spetssjalar blir jag också övertygad.

 

När stormen stillnat och regnet har rest inåt landet blir dagarna varma och blida. En söndag får jag för mig att åka ner till hamnbyn och  besöka deras vackra kyrka.

 

 

När jag kommer fram ser jag att ljuset är fantastiskt och faller på de ljusa trästrålarna i koret på ett nästan magiskt vis. Prästen verkar snäll men lite disträ och stakar sig på svåra ord flera gånger. Har han inte skrivit predikan själv ?

Kanske kör han en repris från förra året? Vad vet jag?

Ljudanläggningen är perfekt och man kan höra varenda ord och uttalsegenhet i denna kyrka. Det är så härligt att slappna av och bara lyssna. Rejäla tankar och reflexioner som är lätt att instämma i. Jag har det så bra i den här tankebubblan. Det får ta tid. Organisten är av det där generösare slaget och bjuder på flera sorters örongodis.

 

Efteråt går jag inte på kyrkkaffe utan tar den långa promenaden längs havsstranden. Att gå i solen och möta havet och ta emot glittret är enkla nöjen för en blygsam pensionär. Framme vid vandrarhemmet efter en knapp timma köper jag kaffe och en kakbit och går ut och sitter i solen på den stora uteplatsen på gräsmattan. Min rågmacka med omelett har jag i handväskans sidofack. Den tar nästan ingen plats alls men gör min fika till en lunch. Solen och vinden är frisk och perfekt här och utrymmet är så stort att de kanske 40-talet kafegästerna inte stör varandra. Jag sitter nästan två timmar och läser i min äventyrsroman. En grönfinkshona kommer och vill ha kaksmulor och jag måste skratta och prata med den lite. 

-Ta inte fel nu, ta inte tuggummit, säger jag. Hon tar tuggummit först ändå men fattar snabbt och får bort det, Därefter tar hon smulorna.

 

När eftermiddagssolen börjar svalna lite går jag tillbaka längs havet och lavfärgerna på strandens stenar lyser som påkluddade paletter i det alltmera sneda solskenet. Dijonsenap, skånsk senap, vid stranden spenatstuvning, och många andra matfärger.

Ett hel flock svanar slår ned med plötsligt plaskande ljud. Är dom äntligen fria från sin barnpassning? En ung grabb kommer  joggande med ankfotsröda skor och en joddlargul tröja. Jamenvisst är det  konstiga ord. Men det är konstiga färger också.

 

Och du som säger att björkar är kvinnor kan säkert fundera ut hur joddlargul ser ut.