En gång kramades vi så hårt
att våra hjärtan gjorde ont

Våra hjärtan var inga rosa
symmetriska symboler
som gick å skapa
genom å trycka på
liggande v å siffran 3

Våra hjärtan var pulserande
blodpumpar som pumpade runt
i ett rus, vi var berusade

Femton år senare är vi
Fejkbook-kompisar

Han uppdaterar
men ingen gillar
Han uppdaterar
men ingen gillar

att han hatar
alla jävla skolor han nånsin gått på
sin mamma, pappa, syster å bror

Han lägger till vänner på löpande band
vänner som sedan blockerar
för dom orkar inte mera

Deras liv har en bestämd form:
bebisen, bröllopet, bostadsrätten

Han uppdaterar
men ingen gillar
Han uppdaterar
men ingen gillar

att han citerar filosofer
och länkar till strofer från
Thåströms solokarriär

Det är ni som e dom konstiga
det är jag som e normal

Ingen taggar honom
för han fastnar inte på bild
Ingen delar med sig av
katter i hattar
eller katter som skrattar
Ingen skriker LOL
eller postar runda gula ansikten
med glada munnar

För på hans vägg
finns det behov av
en ogilla-knapp

Han uppdaterar
och uppgraderar sitt liv
genom å vädra sitt förflutna

Fuktigt och en lukt
Hans vägg
är en fasad
smittad med mögel

Han hänger ut
Frida, Johan, Kalle
Fittor, horor, kukar
är dom hela bunten

Men mellan raderna står det
Kom å krama mig
Kom å klottra

Jag häller upp ett glas vin
å skriver kram
sen trycker jag på backsteg,
backsteg, backsteg
och ännu ett backsteg

För min kram kan inte överrösta
hans skri från tangentbordet:
JAG ÄR EN ENSAM STÅENDE
ENSAM VARG

Han blundar för språk
å han blundar för poliser
för på hans vägg
står den särskrivna sanningen

Han har sex
sajter
som ingen besöker

En gång kramades vi så hårt
att våra hjärtan gjorde ont
Våra hjärtan var pulserande blodpumpar
som pumpade runt i ett rus
Vi var berusade

Jag dricker upp mitt vin
å trycker på liggande v
å siffran 3.

© Louise Halvardsson