trummor

ljuder i natten





eldar brinner höga

i fjärran där berg
reser ryggar




forsar virvlar
havet sköljer




stelnade
fasader


av klippstäder




seglen är spända
dukar


tecknen är gryning
i strimma


regntrummor dånar


träden dricker
jordars



klarhet




ålder åder
tråd bäck rännil
kärna stad städ

hammaren når städet
elden glöder

han smider järn

ekot ljuder vida ur ådror av berg
berg komna ur oceaner
av vävande
viskningar

vem viskar vem manar vad
vad smider han
ej svärd ej det ej det

hans hjärta andas kärleksorden till hon
hon vilken väckte ängens blomster
hon vilken lyfte täckelsen
av hedens bröst

varvid havet helade sprickan
sprickan vilken uppkom
höggs av splittrade ekon

så tonar järnet in i det han smider
smycket till henne

hon vilken lyfte havets slöja

det är ett smycke av järnrosor tolv
den trettonde i mitten
smycket fäster hennes mantel samman
där vingarna möter varandra

och staden växer ur städets tongivan
hjulen snurrar kvarn
kvarnen mal
mjölet vitt

hon gräddar tunnbröd
i ugnen av sten
salt
sötma
honung ur akacielunden
nässlor bränner ej fingrar
skänker järn till ådror

ådern vilken sinade i askens låsta
nyckeln bär hon
hon vilken läser tecknen i molnens skrifter

i staden växer ett träd
med frukter med bär
kärnor bärs

bärs av vind av rännilen
skänkt ur spannet vilket oket bar
och rännilen växte till en bäck
och bäcken är
en åder
viskar åldern
i spindelmors väv

hon spinner tråden hon väver nätet
däri regnet samlas
i visdomsdroppars klara

spindelmor väver
väver

lugn




puman
den vita


vakar med dagens slummer




ögonens
blå
laguner




sänder röda stråk
in i vindskammares
tankeskåp





narren
sluter handen
runt veven


brunnens
positiv



släpper tonantiloper fria



puman
den vita


spinner lugn



ögonens blå laguner
glöder


kärlek





ökensanden
glöder röd




aftonhänder sveper in


lyfter
midnattsblås
ädelstenar



denna natt
vita safirer



geparden
skuggar savannen



med vidseende ögon



ansiktet i vattenspegeln
är silver




älskade

jag vet




att du ber mig
ej slå mig själv



hur skall jag kunna annat




jag kultiverar ogräsen
på gravarna
jag ej levt




vårdar gravarnas
ögontröst




det är inte så att jag håller detta fånget
det är mer att jag trasslat in mig




hör
hoppet viska
det gör jag




älskade


jag vet



och i aftonen
när regntrumman
dånade

ställde jag mig hudlös
i hopp om renhet





i lönnen var de samlade



älskade



de visa

ur länderna

där vildblomstren
reder ut trasselnystan



där appaloosas
möter bergens
väktare