Det ringde på dörren hos gamla änkefru Besk-Ed. Utanför dörren stod en mansperson med tilltalande utseende men också med en lätt bekymmersam min.

– God dag, Fru Besk-Ed, sade han i angelägen ton, och fru Besk-Ed nickade avmätt tillbaka.
– Det är så oerhört pinsamt! fortsatte han. Jag skulle hälsa på hos familjen Luntertun som hastigast, eftersom jag hade vägarna förbi, och då hade jag tänkt nyttja deras hygieniska faciliteter, om uttrycket tillåts och ni förstår vad jag menar…

Fru Besk-Ed nickade om möjligen ännu mer avmätt.

– Ja, jag hade visserligen inte meddelat i förväg att jag tänkte komma, så dom var tyvärr inte hemma. Det är sånt som händer, eller hur? Det var bara tänkt som en kort visit för att meddela dom om den senaste utvecklingen i en gemensam angelägenhet. Inga konstigheter…
– Jaha! sade nu fru Besk-Ed uppfordrande.
– Så, för att göra en lång historia kort, undrar jag helt fräckt – det medges att så är fallet – om jag möjligen skulle kunna få låna er toalett? Ni känner väl familjen Luntertun, eller hur? Väldigt trevligt folk! Dom kan gå i god för mej. När dom kommer tillbaka, alltså…

Mannen såg mycket bekymrad ut och i stort behov av nämnda utrymme.

– Jaja, sade fru Besk-Ed, det är visserligen mot mina principer att släppa in främmat folk hur som helst i mitt eget ägandes hem, men eftersom ni tydligen känner familjen Luntertun, som är en respektabel familj, kan jag väl tänka mej att ni får låna min toalett. Men bara för den här gången!
– Tack! sade mannen lättat. Jag är er evigt tacksam. Förresten glömde jag ju presentera mej. Nässelfröjd var namnet, advokat Adalbert Nässelfröjd.

Advokat Nässelfröjd räckte snabbt fru Besk-Ed handen och gick med ett par raska kliv till det sökta stället, markerat med ett enkelt rött hjärta på dörren:
– Här är det, eller hur? undrade han nästan retoriskt, och fru Besk-Ed nickade med bestämd min.

Så gick herr advokaten in genom den hjärtprydda. öppnade dörren och låste väl om sig. Fru Besk-Ed hörde hur han hade börjat vissla, ganska högt och falskt. Det var väl en vana han lagt sig till med för att känna sig trygg och bekväm i en för honom förmodligen något pinsam situation. Fru Besk-Ed noterade även en del tämligen anmärkningsvärda ljud där inifrån, ljud som hon inte väntat under en advokats toalettbesök, ljud som kunde härröra från en ansträngd man samt andra vibrationer av betydligt mer onämnbar karaktär. Han uppehöll sig där inne en stund vilken blev allt längre, tills fru Besk-Ed började undra om allt stod rätt till. Märkliga toner nådde hennes öron, tillsammans med det falska visslandet. Det hela var pinsamt, ytterst pinsamt, och efter tjugo synnerligen långa minuter var hon absolut tvungen att höra efter om allt var som det skulle, varför hon knackade lätt på dörren med det lilla hjärtat på och undrade helt enkelt om hon kunde hjälpa till med något.

– Nej, svarade den tillfällige toalettlånaren med en röst som lät aningen ansträngd, inga problem. Jag är alldeles strax klar.

Fru Besk-Ed lät sig nöja med det svaret och satte sig att vänta ut advokaten. Han kunde ju rätt gärna inte direkt bosätta sig där, tyckte hon. Hon hade placerat sin lilla bräckliga kropp i en av pinnstolarna i köket, där hon hade någorlunda utsikt över hjärtdörren, så hon skulle kunna se när karln var färdig med sitt lilla intermezzo. Under tiden hade visslandet blivit alltmer vildsint och desperat, tyckte hon, medan de mer märkliga ljuden helt upphört. I stället hade vatten börjat forsa, varför hon drog slutsatsen att han nu tvättade händerna efter väl förrättat värv. Hon hade emellertid inte lagt märke till någon spolning, men det ljudet hade väl drunknat i det övriga oväsendet. Det fanns därför ingen anledning att ana oråd. 

Vattnet fortsatte emellertid flöda rikligt och så öppnades dörren. Advokat Nässelfröjd stack ut huvudet med ett glatt:
– Så var det klart!

När hon såg vad han hade under armen blev den annars tämligen verbala fru Besk-Ed stum av förvåning och bestörtning. Hon fick inte fram ett ljud och trillade nästan av pinnstolen. Advokat Nässelfröjd, om han nu alls hette så, hade nämligen i bokstavlig mening lånat hennes toalett. Nu gick han helt resolut ut med den under ena armen medan vattnet forsade genom den öppna hjärtdörren ut på golvet i tamburen. Mannen försvann därefter bara visslande ut genom ytterdörren nedför trapporna med snabba, lätta steg utan att stänga ytterdörren efter sig.

Fru Besk-Ed satt kvar en lång stund på pinnstolen med ett totalt obeskrivbart uttryck i ansiktet, medan vattnet flöt ut genom hennes öppna dörr och började rinna nerför trapporna i trapphuset.