Han befann sig i ett mörkt rum eller grotta. Om det var en naturligt formad kavitet eller en artefakt visste han inte. Han anade att han själv och hela hans situation kanske utgjorde en temporär anomali i ett mentalt flöde. Det kändes så djupt inom honom – vad det nu kunde innebära. Det fick tiden utvisa. Han kände försiktigt med ena handen mot underlaget: kallt, fuktigt, skrovligt. Var det sten? Jord var det definitivt inte. Han luktade på fingrarna. De luktade blod. Något slags järnhaltig vätska, alltså. Var den giftig? Han vågade inte chansa. Det fick räcka med att lukta, inte smaka. Nu visste han lite om underlaget, men ingenting om eventuella väggar, hur långt det kunde vara till dem och vad de kunde vara gjorda av, taket ännu mindre. Det var förmodligen inte möjligt att nå dit. Fortfarande visste han inte vad han hade där att göra; han mindes heller ingenting om sitt förflutna. Minnet var alldeles blankt. Han skulle kunna använda rösten för att utröna de akustiska kvaliteterna hos rummet han befann sig i men på något sätt ville han inte bryta tystnaden. Det var något magiskt med den – och mörkret. Ändå var det varken helt tyst eller helt mörkt. Något droppade hela tiden, och under ytan, knappt hörbart, förnam han ett dovt dunkande. I mörkret fanns också något som glimmade till ibland, inte bara optiska illusioner utan något verkligt. Han skulle kunna gå åt endera hållet men vad skulle det tjäna till? Temperaturen hade varit relativt behaglig till en början men nu tyckte han att det blivit märkbart kallare.

Något varmt och hårigt strök plötsligt förbi på golvet, något som andades snabbt och med visst biljud. Vad kunde det vara? En stor råtta? Om det var ett vilt djur måste han befinna sig i en grotta. Kanske kunde det där okända djuret visa på en väg ut? Han hörde hur det smög iväg på fuktiga tassar med ett lätt klafsande ljud. Kunde han följa efter? Han spände öronen och tog några steg i riktning mot tassljuden. Det fanns en chans att det där djuret skulle kunna leda honom rätt, ut ur hans mörka, kalla belägenhet.

Det blev allt ljusare; först var det som en månljus natt, sedan som ett tilltagande gryningsljus. Han såg det håriga djuret, som var en slags bisamråttliknande gnagare, kila ut genom öppningen som oförmodat uppenbarat sig där grottan smalnade av och golvet mötte taket. Det verkade vara grottans mynning, dess begynnelse och ände, A och O. Han klämde sig ut genom hålet och kisade idet obarmhärtiga ljuset; han skulle snart vänja sig vid det men just nu gjorde det rejält ont i ögonen. När han klämt ut sig genom grottmynningen och tittade bakåt var den som bortblåst: inget hål, ingen grotta.

Han befann sig nu ute på en vidsträckt slätt med enstaka trädsamlingar här och där, lite fåglar som kretsade och skrek ihåligt, annars tyst men mycket ljust. Det liknade en savann men var det ändå inte. Han fick för sig att han bara drömde så han kollade med sitt seende. Drömseendet är alltid begränsat, lite tunnelaktigt, och periferiseendet brukar inte fungera som det skall. Men allt var perfekt, nästan för perfekt: han kunde se tydligt ända bort till den lite väl avlägsna horisonten. Flockar av stora, kraftiga djur syntes en bit bort, liksom djur med långa halsar. Var det gnuer, giraffer? Kanske, men ändå inte. Han stod i halvhögt gräs som luktade på ett speciellt sätt, aromatiskt, torrt. Hunger kände han inte men han undrade lite förstrött vad han i så fall skulle göra.

Minnesbilder hade börjat dyka upp från tiden före grottan. Det var en fragmentarisk vision av en blond tonårsflicka med babyansikte som fladdrade till, en upprörd skäggig man, en hund av obestämbar sort och en stor frukt eller kanske ett kålhuvud. Han fick inget samband mellan de disparata fragmenten, inga associationsvägar öppnades, det var som en mental låsning. Fler minnesbilder dök upp, snabba glimtar av en obestämbar helhet. Ingen av bilderna kunde han hålla kvar, men nu visste han att han hade ett förflutet.

Ett stort rovdjur som liknade ett lejon – men det var för stort och hade fel färger – närmade sig honom med försiktiga cirkelrörelser. När det stod ett par meter framför honom fixerade det honom med blicken och talade till honom, i hans tanke: ”Välkommen till denna värld, du resenär mellan dimensionerna! Denna värld är lika overklig som du själv!” Det hade inte fallit honom in att han skulle vara overklig. Att omgivningarna kunde vara hallucinationer, projiceringar, visualiseringar eller något annat hade han kunnat ana, men att han själv skulle vara overklig tycktes logiskt och filosofiskt omöjligt. OK, hans kropp kunde vara en projektion men hans själsliv, hans psyke, mentalitet måste vara verklig, och han måste ha en verklig kropp i vila någonstans som han när som helst skulle kunna vakna upp till, och då skulle det han just här och nu upplevde bara vara ett minne, ett minne av en dröm, oavsett hur fysiskt verkligt det kändes för tillfället. Han sände en tanke till lejonet – eller det som liknade ett lejon: ”Javisst, herr Lejon, detta är säkert en dröm, men det är jag som drömmer allt detta. Jag är verklig men inte du!” – ”Nej, herr Resenär”, svarade då ”lejonet”, ”du är ett halvväsen mellan dimensionerna. Du har inte det overkligas totala, helt anarkistiska frihet men heller inte det verkligas påtaglighet och konkretion.” – ”Vad eller vem är jag då?” undrade han tvivlande. ”Du har del i det overkliga genom att du inte existerar fysiskt men också del av det verkliga genom att du befinner dig i Någons tanke. Denne Någon är verklig och du blir därmed delvis verklig, men blott delvis, när denne tänker på dig, skriver om dig eller läser det skrivna. Bara då blir du aktualiserad. När denne Någon inte tänker på dig eller har glömt dig förlorar du kontakten med det verkliga. Men du kan även bli verklig genom att en annan verklig person läser det som står skrivet om dig. Eftersom du på så sätt varit i kontakt med det verkliga och besudlats med verklighet kan du aldrig mer gå tillbaka till det rena, fria, overkliga tillståndet. Inte heller jag kan det, sedan jag nu dykt upp inför dig i detta märkliga landskap.” – ”Vem är denne Någon?” undrade han. ”Kan jag möta honom eller kan jag bara veta om honom att han existerar och ger mig skenliv av sitt liv?” – ”Ja, du kan aldrig möta honom här, om han inte vill det, för han styr allt här med sin vilja. Både du och jag är på sitt sätt en avbild av honom, även om vi visar fram olika sidor hos honom.”

Mannen på ”savannen” tyckte på något vis att ”lejonets” resonemang gick i cirkel och bara försökte dölja något väsentligt för honom. ”Om allt detta bara är en tankelek”, fortsatte han listigt, ”varför fortsätter då denna meningslösa fantasmagori? Varför upphör den inte tvärt?” – ”Det beror på att Någon fortfarande är intresserad av att upprätthålla denna tankelek, att ämnet inte är uttömt. Ingen vet när han tappar intresset för oss och glömmer oss.” – ”Men det verkar lite trist”, tyckte han, ”jag står här på en savann och talar om realismproblemet. Kunde det inte hända något som gjorde denna tankelek mer spännande?” – ”Fråga inte mig”, svarade ”lejonet”, ”jag är bara ett symboliskt sändebud som uttalar djupa sanningar inför en något förvirrad figur – ”Så det blir inte roligare eller mer spännande än så här?” – ”Nej”, svarade ”lejonet”, fortfarande telepatiskt och utan att röra på läpparna. ”Is that all there is?” utbrast mannen uppgivet medan hela scenariot tonade bort och upplöstes, helt smärt- och problemfritt. 

Nu är det läsarens uppgift att hålla liv i Karl-Laban! Läs därför hans äventyr än en gång! När du slutat läsa har du dödat honom för då finns han inte mer!