Drunknad men inte död, ligger Citrusprästen omgiven av cigarrökens sällsamma dimma i en flygande hängmatta citerandes Paul Anderson. I timmar flyter limoncellon och dikterna likt floder genom hans strupe. När jag tror att han äntligen somnat lägger jag försiktigt ett täcke över honom, men ett mumlande fångar mig och i natten blir jag stående, lyssnande till ett elegi över en förlorad kaskelott. Och hans ord får mitt hjärta. Att brista.