Bråda dagar i juni som inför kalas. Inget får gå i kras utan allt ska klaffa och minsta detalj är viktig.

När det väl är dags för gästerna att komma så är man helt slut. Ut tittar ändå ett leende och ögon som inte orkar le men försöker ändå så värdinna man e´. 

Se där sitter någon ensam i ett hörn och verkar bortglömd. Här ska inte någon vara gömd och glömd och försöker para ihop denne med tvenne andra i samma situation.

Annars går allt enligt plan. Van efter många år på samma sätt och ändå är man rädd att det inte ska bli rätt.

Efteråt tänker man att det var ju ganska lätt om man slapp bekymra sig så inför. Dör gör man ju inte även om det skulle gå fel.