Om vi tänker oss att tiden är en fjärde rumsdimension då är idéerna om födelse och död rena illusionerna. Om vi på nåt sätt kunde se oss själva utifrån så skulle vi se ut som ormlika varelser som smalnade av till spädbarn i ena ändan och var skröpliga åldringar i den andra.

Vi skulle slingra oss genom de tre dimensionerna samtidigt som vi också befann oss i en fjärde dimension. Vi har lagt en slöja över huruvida man ser bortanför det tydliga och det otydliga.

Om det finns en tydlighet och en otydlighet, har tiden i så fall en riktning? Och varför minns vi inte det som händer i morgon? Och vilket är tydligast för oss, gårdagen, morgondagen eller nuet.