Jag hör ständigt att jag ska hålla distans till mig själv. Många tror tydligen att det är som att sänka farten i trafiken. Man tar sikte på en vägmarkering och räknar ett tusen ett - ett tusen två - ett tusen tre, till framförvarande bil. 

Det spelar heller ingen roll hur många bra sidor man visar upp, man stämplas ändå efter sin sämsta! Och vem har kommit på den befängda idén att man måste ta ansvar för sitt eget utrymme, och samtidigt hålla distans till sig själv? Vilket utrymme? 

Jag borde odla morrhår, de har sitt eget speciella språk, ett sjätte sinne i trånga utrymmen! Aldrig i helvete att jag tänker ta ansvar för det lilla utrymmet, jag vill ha lika stort område som alla andra!

Och eftersom jag är en så otroligt positiv så försöker jag se på mitt liv på samma sätt som manusförfattaren låter sin påhittade filmfigur i slutet av filmen upptäcka att det faktiskt fanns en poäng i att det gick åt helvete.

Vilken skog jag än väljer att gå i, så blir verkligheten densamma. Min levnadsbeskrivning från försäkringskassan fyller inte många A4 sidor! Men de glömde en viktig sak. Levnadskonst är konsten att skära bort lagom mycket, INTE hela människan!

Jag är trött på att krympa i andras tvätt!