Om det inte vore så sorgligt skulle det nästan vara intressant. Hon rullar runt och lägger sig på rygg, öppnar himlen och funderar på orsaken, men det är ingen ögonblicksbild för annat än mellanrummet och på balkongen dricker hon kaffe och låter dagens första cigarett sända röksignaler.

Det smakar sött och rök och hon trär trådar av saknad genom huden, hattarna snurrar och allting flätas för en stund i varmt. Som en motvikt till den svarta galla som tränger in i membranen och mot känslan av att allt bara är ett släpande av stenar. Uppför.

Sedan är det, det där med ögonens konstruktion, hur konstiga de är, när det nu finns så mycket fantastiskt man kan se med dem, så är man ändå blind för allt utom det senaste i pixels. Som värjde man sig mot destruktionens ständiga närvaro, den som aldrig är längre bort än det nästa steg.

Och samtidigt.

Hon sträcker ut fingrarna, och tänker, hur fan bär man sig åt? För att förstå vad det innebär att vara människa? I rummet innanför, är väggarna tejpade med ord och i taket finns ett hål till himlen.