Ibland skall man färdas genom det okända på en resväska som färgar ens byxor blå. För kanske sätter det kursen för hur resten blir, tänker hon där hon går av tåget, ned i det svartvita, blir kindkysst och hemkörd till de främmande.

I dagarna som följer är hon stum men förälskad, en svamp bland ord hon inte förstår men som formar små slingor av underbart i hennes öron. Och hon sätter tänderna i croissant efter croissant och dricker varm choklad i  skål. 

Sedan bär det av till havet.

Åter blir hon kindkysst, nu av de gamla som öppnar sitt hem, också för henne. Ett hem där det äts fler croissanter, skrattas och pratas film. Och utan att hon sett den vet hon exakt vad The Meaning of Life handlar om, där den spelas upp på det mest charmerande vis av en lång onkel. Och bara ett litet stycke choklad, är en mening hon efter detta alltid hör i sitt huvud på franska.

Men av allt, är det den gamla mannen vid köksbordet i Les Sables som står tydligast. Hur han sitter lutad och iaktager henne och sitt barnbarn som spelar kort efter dagens marknadsbesök. Hur han frågar om han får vara med.

Mais bien sûr, svarar de. Och så spelar de alla tre en lång stund i tystnad. Så säger han plötsligt att det är över fyrtio år sedan han sist höll kort i sin hand. Jag har inte spelat sedan kriget, fortsätter han lågmält, sedan den där dagen när bomberna föll och allt de hittade av min vänner, var ett par spelkort.

Och hon tänker på det när hon gnider de blå fläckarna på sin byxor. Fastän hon hoppas, att det är fläckar som inte går bort.