Molnen som betvingade solen
kröp sakta under horisonten
men inte på det sätt vi hade väntat.

Ändå blev det lingonmjölk i höga krackelerade glas,
precis som vi hade hoppats,
på Mormors veranda,
där  pelargonerna stod tätt i fönstren
och luktade nervgas från första världskriget.

Mormor bodde på den skånska slätten
i ett litet rött tegelhus
som Morfar hade byggt
men han var död sedan många år.

Vi satt där så och smuttade 
på fjolårslingonen och morgongetmjölken
och talade om flydda tider,
i synnerhet om Mormors tidigare liv
i en spiralgalax långt borta,
alldeles bortom upplevelsehorisonten.
Det var alltid så spännande.

Så plockade hon fram sitt trollspö av mithril
och uttalade de välkända orden
med strupsångsstämma:
"Ekha mith randir, tekha randir mith!"

Hela verandan började surra och vibrera,
mycket snabbt och intensivt,
som någon som drabbats av kataklysmisk tremor,
och snart var vi alla,
Mormor, Far, Mor och min småsystrar,
andligen förflyttade långt ut i rymden,
till den tomma rymden mellan galaxerna,
där vi än en gång stod inför Intighetens Portar
till Den Stora Glömskans Salar:

... ... ... ... ... ... ... ... ...

Mormors magiska lingonmjölk,
trollspöet, trollformeln och pelargondoften
hade alltid den verkan på våra sinnen
i slutet av femtiotalet,
långt innan samma slags magi blev möjlig
genom digitala nanoimplantat i hypothalamus.

Molnen lockade  fram solen
strax över horisonten
där den stannade,
precis som vi hade önskat,
precis som vi hade önskat...