Tårar av glasskärvor.
Dina ögon har gått sönder.

De runda svarta haven
som blänkte i dom,

som svarta runda klot
som brann borta i horisonten.

Stegade i land
gick upp på en kulle

och lyckades gripa tag
i ett moln och blåste i väg med det.

Allt ditt hjärtslag pulserar.
Ömsint rullar vågorna.

Tallarna och björkarna
de står envar

som i trans
i evig skugga.

Natten och stjärnornas land
blänker om dej.

Du är så vacker
i den måndränkta gatan.

Din ensamhet och din konst.
Bergen som väser.

Tunnlarna genom dina mystiska kvarter.
Där ligger du utspridd.


(C) Lars Gullberg