Jag har inget som helst lokalsinne, har aldrig haft något och kommer aldrig att få något. Kanske är det ren och skär dumhet att jag aldrig kunnat hitta någonstans. Jag hittar inte från A till B utan ett räcke att hålla mig i. Jag kan gå vilse i en svängdörr.

Vänner och bekanta reagerar med misstro och säger: ”Kör bara tillbaka samma väg som du kom”. Om det vore så enkelt! Jag jobbade två år på pappersbruket och lyckades aldrig utan hjälp hitta min avdelning. Jag kan bli vilse av att gå runt ett gathörn, även om jag har varit där hundratals gånger.

I handskfacket har jag fullt med telefonnummer och vägbeskrivningar till vänner och bekantas hus och andra ställen som jag kan behöva besöka mer än en gång. Och jag är helt beroende av min mobil! Har nu skaffat mig GPS, men den går jag också vilse i!

Min vännina visar mig genvägar, men dem kommer jag sällan ihåg. Det är pinsamt att erkänna det, men en amöba har bättre lokalsinne än vad jag har. Vid ett tillfälle skulle jag och min vännina ut och fotografera, det hade snöat och allt var så vackert.

- Du kan gå runt den där åsen, sa hon och pekade på en skogsklädd sluttning. Jag går till bortre änden och tar lite bilder. Om du fotograferar åt mitt håll så kan du inte gå fel. 

- Låter bra, sa jag och gav mig av med säkra steg. Solen sken och åsen var betryggande välbekant. Så länge jag hade den stora Askhögen i Nyvång i sikte är jag säker, tänkte jag. Med kameran i högsta hugg fotograferade jag av hjärtans lust.

Tio minuter senare visste jag inte var jag var. Sikten hade krympt och alla landmärken var som bortblåsta. Jag befann mig djupt inne i urskogen. Jag ropade på min vännina men fick inget svar. Jag räknade ut riktningen och satte kurs ut ur skogen.

Det dröjde inte länge förrän jag fick se färska fotspår på väg åt samma håll. Fint, tänkte jag. Då kan jag bara följa efter i min vänninas fotspår tillbaka till vägen. Ett nytt spår förenade sig med det första. När ett tredje började förvandla spåren till en stig började jag få panik. Herre gud, alla tre spåren var identiskt lika och såg ut som mina sulor. Jag kollade under mina stövlar för att se vad jag hade för mönster på sulorna. Jag hade gått i cirkel!

- Iiiiiiiiaaaaaah, skrek jag och satte av i drivorna. Jag visste inte vart jag var på väg. Jag vräkte mig genom skogen som en brunstig älgko i parningstider. Just som jag började känna att gråten var nära kom jag ut ur skogen knappt 50 meter från min vännina som var i färd med att fotografera i motljus.

– Hej, hur går det med fotograferandet, sa hon glatt. Du kom aldrig upp på kullen, jag började nästan tro du hade gått vilse igen! 

- Du anar inte, flåsade jag och hyperventilerade av lättnad. 

- Haha, man kan tro att du knullat med en karl i skogen, så som du flåsar. Varför använde du inte mobilen?