boken
vilandes på
trädgårdsbordet




vänder bladet




bladet viskar
varför fyller de
molnblommorna med suckar


varför gnyr de
in i dropparnas fall




bord
vackra bord


kan de ej se
glittrets stigande




bordet ler
stilla




deras hjärtan gör



låt oss invänta
fingrarnas
läsarnärvaro




stämma ur jordtäcke skälver
livet skavde av huden



jorden
svarar





hör du hur träden varsamt drar upp rötterna
drar fötterna ur mjuka jordtofflor
hon virkade tofflorna
i nätter av
vintereld

garnet löper i varandra
ring i ring i hand
hålls samman
helt mjukt

du ser
skulle det ej så vara

må hända
maskornas kramp
skulle skava



hon gavs denna virknål i gåva
av smederna i berget
dem vilka lever där bergsfloden strömmar in


visst är detta märkligt;
ett hål kan vara en por
en por är ej en grop
en grop är ej en gruva
ett hål är en gruva

gruvar du dig
vad är att gruva sig för
vi ser här i det skrivna; benämningsivern intet annat
och vad än gropen är och vad än hålet är
är dessa tömda in i fyllda




vad månde det bliva
bliva kan det ej ty det är redan är
är kan ej bliva ty är, är alltid blir
är, är infattningen vari de tre fjädrarna skriver




klocka
i skogshav



i ängen vari
gräsplymer viskar silvermjuka




ljuder
blå toner
in i vandrande tåknoppar





det dansar
ett hjärtbarn i gräsets höga


klockan
skänker

tonregn