Det var då när mörkret kom,som jag förstod.Det blågrå. Grät en gång, för att jag var rädd. Sen. Gjorde jag det aldrig mera. Slutade vara rädd helt enkelt.

- Gråt inte för mycket, tårarna kan ta slut...

Tänkte på vattnet.

Men i alla fall. Mörkret,när det hopar sig och kraften bakom.

Vi talade ju aldrig om det. Först nu inser jag att du inte vågade.

Styrkan var min. Jag misstog mig-visst är det konstigt.

För hettan som pressar på- liksom dovt. Kräver, nej inte kväver. Mod. 

Du förstår vinden viskar inte. då. Den oroar men sjunger. Lyfter och byter riktning. Man kan tro att den leker. Men inte. Kanske som mullret i tystnaden innan första slaget? Men här går du fri. Oftast. Det kan gå illa. Också. Jag vet en som blev fem mitt i en grop av forntid. Sen grät himlen. 

Det fanns ju ingen tanke. Bara förvåning och vetskapen.

- Så kan det gå, tror man på Gud kanske det är lättare?

Just i glappet, tystnar fåglarna. 

* Huvudvärken

* Tröttheten

* Pulsen

Man bara väntar- vågar man lyssna,hör man Draken . Hur den andas och piskar med svansen. På avstånd. Den rör sig fort. Plötsligt är den över dig. Rytande.Den streckar himlen och ritar lysande tecken. Den vrålar och gör krumbukter.

Vågar du titta så gör det, men tro inte för en sekund att den gör det för din skull. Eller att den är din vän. Glöm det.

Inse din litenhet och njut av den.

- Det var nog det jag skulle ha sagt, till dig, exakt så.

Såklart vet jag inte om det hade räddat dig. Jag vet inte ens om du skulle ha förstått.

Det räddade mig.

Men det var när mörkret kom som jag förstod, hur liten jag är.

Det blev min styrka.