Där är bänken, den gamla bänken...

Vi satt där en gång,
nästan som i en sång.
Det var före mobilernas tid
men i blåregnets månad.
Det var kanske ett helt annat liv;
likväl var det samma trånad.

Vad var det vi tänkte?
Vad var det vi kände?
Vad sade vi till varandra?
Var vi ärliga och sanna
under kastanjeträdens trötta grenar?

Vad är det som förenar
två främmande själar
från olika världar?

Var det koltrastens drill
från buskaget intill
eller tusenskönorna i gräset?

Du log ibland förläget
åt mina torra, nervösa skämt,
när vi satt på vår bänk.
Den var bara vår egen.
Jag skroderade vitt och brett
om allt det jag hört och sett.
Du var mer förtegen.

Där är bänken, den gamla bruna bänken.
Den är trasig nu,
skadad och itu.
Så blev det också med vår relation.
Den slogs  i spillror
och vi nådde vår slutstation.

Vad hjälpte då koltrastens sång,
när gemenskapen blev för trång
och ingen gemenskap alls...?
Vår sång den klingade alltmer falsk.

Men bänken den står där än,
så trasig, så längese'n.