Varje fullmåne avlade hon ett barn, sprungen ur hennes månadsblod
på offerklippan. Hennes ylande trasade himlen och lockade till sig Elementens uppmärksamhet. Gudar av luft, jord, eld och vatten slogs om hennes avkomma. Stormar och blixtar, jordbävningar, skogsbränder och översvämningar. Vem hade den mäktigaste uppvisningen? Vem kunde imponera på hennes fåfänga, vem kunde erbjuda henne litet mer kraft?
Ty det kom sig så att för varje liv hon gav åt Elementen fick hon litet extra av deras kraft i utbyte. Hennes maktlystnad var enorm. Hennes kropp var stark. Hennes värkande sköte men oömma modershjärta kunde fortsätta så här månad efter månad.
I begynnelsen för 12 helmånsnurrar sedan hade hon fallit för Eldguden som med sina eldtungor tände hennes begär, slickade knottror på hennes hud. Han fick tre av hennes avkommor och i gengäld fick hon litet av hans kraft. Till en början, innan hon hade riktig kontroll över det, brukade hon roa sig med att tända eld på småsaker, men det tog sig aldrig riktigt utan luftens hjälp, så nästkommande tre avkommor bjöd hon så till Luftguden. Ty det var så att för att få en jämn balans krävdes lika mycket kraft av luft som av eld. Visst förlorade hon litet kraft med varje avling men hon såg också till att tänka strategiskt när det gällde val av Element. Nu kunde hon kontrollera elden rätt så bra men hade blivit litet uttråkad. Och stormarna hade lagt sig. Hon ville kunna förflytta berg! Så Jordguden tackade för de tre nästkommande avkommorna och skänkte henne så litet av sin kraft i gengäld. Nu hade hon kraften av tre element och saknade bara kraften av vattenguden för att bli fullkomlig.
Vattenguden var en lustig figur. Två avkommor hade hon gett till honom. Hon hade registrerat hur de små genast hade blivit gungade i hans vågade vagga. Hur han nästan ömt (inte på det där jordnära, stormiga eller eldsprakande sättet som de andra gudarna), hade kluckat och suckat och badat av omsorg över de små liven. Låtit deras små skrynkliga ansikten få gråta ut i hans stora hav, bli ett med oceanerna. Kanske var det taktiskt, kanske var det faktiskt. Äkta. Han hade en märklig förmåga att lugna även hennes sinne, att tala till något som fanns där i djupet av henne. En våg av stillhet. Han var inte skön att se på men när de älskade fanns han där för henne, han brann inte fort som elden, var inte konturlöst eterisk som luften eller tyngde hennes väsen som jorden hade gjort.
Två avkommor hade hon gett honom. När fullmånen så lyste den tolvte månaden och det var dags för offerklippan hade hon redan bestämt och lovat sin avkomma till Axolotl, Vattenguden. Den här gången blev det annorlunda. Värkarna slet och rev i hennes nu åldrade kropp. Med allt vad hon i kraft lyckades bebåda, från hennes underliv, nytt liv. Hennes eget stod inte att rädda men två små skrynkliga varelser simmar omkring i faderns armar.

Små, små vattengudar och tittar du noga kan du se dem på försommaren i ett vattendrag nära dig.