Under natten hade regnet avtagit, och när vi vaknade tidigt på morgonen så sken solen från en nästan molnfri himmel. Våra magar kurrade, men ingenting fanns att äta. Undrade när faster Anna skulle infinna sig och ha någonting med sig.

Som sysselsättning började vi utforska ön. Vi hade ju inte sett mer än själva badstranden i regnet dagen innan. Bakom serveringen reste sig en fantastisk tallskog och på sidorna av stranden klippor som inbjöd till klättring. Vi hade aldrig upplevt sådan här natur tidigare och var helt begeistrade. Högst uppe på klipporna kunde vi se över till Kosteröarna och hav, hav, hav. Ute på Kosterfjorden tuffade ett par fiskebåtar fram och segelbåtar gled som svanar borta i fjärran.

Ännu hade vi ju inte sett till några andra hus på ön och började undra om vi var helt ensamma. Då upptäckte vi en stig bakom huset. Den gick genom tallskogen och ledde till andra sidan av ön. Vi följde den och kom fram till en bebyggelse som bestod av ett antal hus med trädgårdar och nere vid bryggan låg en räktrålare. Skönt, det fanns tydligen bofasta familjer här.

Vi återvände till serveringen och kom fram alldeles lagom för att se att en motorbåt lade till vid ångbåtsbryggan. I båten satt flera personer. Vi skyndade oss ner för att ta emot dem och presenterades först för en stadig matrona som hette Hildur. Hon skulle ta hand om köket. Hålla eld i spisen, koka kaffe och te samt diska. Sedan hoppade en ung blond kille upp på bryggan. Han hette Lasse och hade anställts som badvakt. Anna langade upp massor av kartonger, kassar och drickabackar på bryggan med hjälp av båtägaren. Denne fick order att återkomma på eftermiddagen för hämtning av Anna och Lasse. Hildur skulle tydligen bo kvar tillsammans med oss och vi undrade just var hon skulle sova.Det visade sig då att bakom köket fanns ett litet skafferi där en säng precis fick plats.

Alla varor hjälptes vi åt att bära till serveringen. Drickabackarna från Pripp och Lyckholm baxades in i jordkällaren tillsammans med andra värmekänsliga livsmedel. Kartongvis med godis till kiosken staplades i vårt rum.

Äntligen ansågs vi ha gjort rätt för ett mål mat, och aldrig har väl falukorv och potatis som lagats på primuskök smakat så gott i två utsvultna flickors munnar.

Nu skulle det arbetas! Knäskura golven inomhus och altanen med såpa och rotborste. Ur ett litet uthus plockades fram hopfällbara trädgårdsmöbler. 20 bord och massor av stolar. Dessa skulle också skuras liksom 20 badhytter.

Hildur försökte få fyr i den gamla järnspisen, men köket fylldes av rök och skorstenen fungerade inte. En sotare fick blixtinkallas från fastlandet för att rensa upp i rökkanalen.

Trots att vi var fyra personer som skurade allt vad tygen höll så tog arbetet hela dagen. Lasse nedlät sig inte till sådana sysslor, utan ansåg att när trädgårdsmöblerna hade fällts upp, trätrall lagts ut på sanden utanför altanen och vindskydden plockats fram så var hans arbete klart och han kunde smita iväg upp på klipporna för att sola.

Nästa dag skulle den reguljära båttrafiken till öarna starta. Den första båtturen ut till Styrsö gick klockan 9 på morgonen, gjorde ett par turer till under dagen för att klockan 6 på eftermiddagen gå sista turen in till Strömstad.
(fortsättning följer...)