skymningen
skrudas


i slöjor skira
i genomsikt



purpur
i aning


eld i aning





in i sakta slutande
violetta mantlar



träden susar
rosor doftar



koltrasten
lyfter

aftonblommans stämma



in i ängsvidas
vilohand




hon reser




det finns en strand


där
skuggorna skrider
vita



han målade
caligrafi kolen lyfte han
med bara händer


ur indigonattens havseld


i gryningen är
tecknen han målade
vita




han vet
skogarna
vari tranorna




släpper

rörelsen

fri

ur hamn





grinden
bär flagnade
handgrepp



vajar vajar svajar vind



ögon
vidöppna
tömda
stelnade




vem rör vid trummans hud
vem bär körsbärstårar

vem har släppt kärnorna
tänt stjärnorna




pigmentsmakaren i den osynlige
sitter i jordkällaren
målar rötternas vägar



hör en kvinna släppa
sländan




oljelampan skimrar ikoner
myrra stiger

kvedo
kvedosånger


eldskålen i fönster
slocknar



vit svävar lotusfjäril rymd


hon reser



tonfågel
strör
ädelstenar
i trädens djupa


bladens kupade händer


andas



trädfolken
skrider med
ädla toner



till kvinnan
vilken slutit
sin livsvilja



livet
en kniv

skar hennes ögon

gången veks samman




högt upp
på ett berg


ljuder gonggongen


en man såg
hennes flamma

så


svag


han är den mannen
vilken sände tonfågeln




hon reser



han kupar händer
planterar


lågan
varsamt


rötternas skira
så
älskar jag dig


kom
åter



hennes jordbröst höjes
skälvande

vaknat
ur


övergiven livshämtning


hon
reser



ömt
i ömhet


omfamnar han
hennes händer


så länge har han längtat



som
vore



hennes handmöte


det sköraste
sköra


i tystnad
ser han
in i handskålen

vari en ros
stiger
upp


mannen
kysser
hennes händer


du är här
det är
sant


våra lågor
brinner lugn

äntligen



äntrar
haken
redet


så är det
näri flammor
ur mening


lyssnande möts



jag skriver till dig
du ohörsamme