Jorden är emotionell och ensam
totalt ensam i denna galax















om att härbergera liv















Vänder mej om och lyssnar in
Jag hör mina långa tåg genom mikroljusets atomer















Det bor världsdelar i mej och flera universum i var och en av mina miljoner celler
Det skulle kunna göra mej till deras Gud















Shellmackarna brinner gula
från det lilla enmotoriga cessnaplanets fönster på himlen















Hur det dyker och dyker som ett pärlband av pelikaners propellrar














Vi kunde se oändligheten vinka, dess böljande kvava dis blinka.
Dess tidlöshet och dess öppna drev av himmelsk stoft klinka















på pianotråden som länkar oss















Dess snödroppar som kysser din livskraft
Magen som rör sej av din andning















Klinkande nästan bedjande som havet och som av dess längtan
som rör sej
och åldras och dör















dess ständiga längtan efter någons närhet















Det som brann
det som svävar bort















sover någonstans i evigheten















Hörs än
som en våg av minnen















flyter längs väggar av tomrum av svarta miljarder och åter miljarder vintergator















Väntar någon på dej