Affärerna gick bra. Fullt i serveringen hela dagarna. Vår kopp fylldes med drickspengar som vi växlade in till sedlar i kiosken och gömde undan. Anna såg litet snett på vår inkomstkälla och tyckte att hon borde ha 10 % av den. Vi lådsades inte höra vad hon sa, för det var säkert allvarligt menat. Själv kunde hon varje dag åka hem med plånboken späckad av sedlar.

På vår fritid hade vi bekantat oss med de bofasta familjerna på andra sidan ön. Speciellt en familj där mannen i huset var fiskare och ägde en räktrålare, M/S Arizona. I familjen fanns barn och dit hörde också Gunvor som hjälpte till med vår disk. Det hände alltså ofta att vi fick med oss en påse nyfångade räkor för att festa litet på kvällen. Det vi inte orkade äta upp sparade vi i jordkällaren för att ha till nästa kväll. En dag upptäckte Anna våra räkor. " Dom var väl till oss" sa hon, lade dom på smörgåsar och sålde.

Någon glass kunde ju av förklarliga orsaker inte säljas. I ett litet serveringsrum mellan köket och kiosken stod ett ganska stort skåp som verkade antikt. Invändigt var det plåtbelagt. Vi fick veta att det var ett forna tiders kylskåp från den tiden då iskarlen kom och levererade stora isblock till hushållen.

Kopiösa mängder läskedrycker såldes och vi fick nya leveranser med varje båttur. Det var bara att knata ner med kärran och hämta backarna. Ganska tungt var det med 25 flaskor i varje. Vid ett tillfälle tappade jag balansen när jag skulle lyfta över en back och föll ner från bryggan med flaskor och allt. Själv låg jag i vattnet och simmade men hela backen sjönk till botten. Det var ganska djupt. Jag simmade fram till en stege och tog mig upp på det viset. Folk stod och glodde, men jag tog kärran och rullade iväg. Läskedryckerna på havets botten struntade jag i. Dom ligger kanske där fortfarande...........
(fortsättning följer)