Somliga dagar är det ju så att när man lyfter på locket är tunnan tom, inte en enda kosmonaut i syne, ingen syra, nej inte ens en tiger, gömmer sig där mellan viskningar och rop. Försiktigt lägger jag de sorgliga resterna av min hjärna ner i tomheten, sänder tunnan ner för backen där annat tappat rullar runt. Sedan är det bara om att falla och hoppas att ens rester i det minsta duger til tigermat. På burk.