Nu hade det gått sju veckor. Anita och jag hade inte haft en enda ledig dag utan arbetat från morgon till kväll vardag som helgdag.
Då kom Gunvor med ett förslag Vi skulle kunna få följa ut en natt med hennes pappa och tråla räkor.
Vår första tanke var att vi skulle förmodligen inte få tillstånd av Anna. Hela förmiddagen skulle hon och Hildur få sköta serveringen själva innan vi kom tillbaka. Döm om vår förvåning, men vi fick tillåtelse att åka med.

Vi var inne i Augusti. Dagarna var inte längre så heta och det kunde emellanåt komma en och annan regnskur. Badgästernas antal minskade dag från dag och vår arbetsbörda började lätta något allt eftersom.

M/S Arizona skulle avgå klockan 10 på kvällen. Det var kolsvart ute och vi lyste oss med ficklampor till Johanssons brygga på andra sidan ön. Där fanns redan tre män och Gunvor som väntade på oss. Johansson undrade om vi verkligen vågade följa med. Det skulle nog blåsa frisk vind. "Jo då" sa vi kaxigt, " klart att vi törs".

Båten tuffade iväg runt ön och ut på Kosterfjorden. Vi tre flickor satt i aktern och sjöng. Vinden fläktade så där alldeles lagom och himlen var stjärnklar. När vi passerade Kosteröarna fick vi se på annat. Skagerack var helt i uppror och den första vågen sköljde över hela båten. Hjälp! Nu var det för sent att ångra sig.

Vi fick klättra in i styrhytten. Där var det trångt och vi förpassade oss till maskinrummet, men det var ganska otrevligt där nere också med den högljudda maskinen och diesellukten. Efter en stund kunde Johansson lämna över ratten till en annan av besättningsmännen och då skulle vi få följa med honom till kajutan i fören på båten. Han gick stadigt och bredbent över däcket trots den hemska sjögången. Vi tre flickor kröp på alla fyra i en rad efter honom fram till en smal dörr. Där fick vi klättra nerför en stege och hamnade i ett litet rum med väggfasta kojer och ett bord som var väl förankrat i golvet liksom bänkarna.
Ett litet kök fanns det också. Det var allt.

Båten studsade och for hit och dit. Vi satt på bänken och tjurhöll oss i bordet men åkte i alla fall som en vante fram och tillbaka. Matsäcken som vi hade med oss var det ingen idé att öppna.

Det stod inte på förrän Anita började må illa. Gunvor tog henne med ut i det lilla köket och plockade fram en hink ur ett skåp. Anita ställde sig på knä och spydde. Snälla Gunvor ville hjälpa henne, men hamnade själv på andra sidan av hinken och kräktes även hon. Där parkerade dom resten av natten och vågade inte gå därifrån. Själv mådde jag konstigt nog riktigt bra, men lukten var ju kväljande. För att få litet frisk luft så klättrade jag upp för stegen till dörren som stod öppen och tittade ut. Vad jag då fick uppleva var precis som om jag befann mig i en film som jag sett någon gång, Den handlade om Fiskebåtar i Lofoten som råkade ut för en storm och en båt förliste.

Det var ju svart runt omkring oss. Lanternorna lyste upp ett begränsat område, men skummet på vågorna går knappt att beskriva. Båten guppade och for. Ena stunden såg jag styrhytten högt ovanför mitt huvud och nästa stund djupt nere i en vågdal.

Blev jag rädd? Jag vet inte. Litet chockad kanske men inte panikslagen. Kände på något sätt att det var bara att finna sig i situationen eftersom jag inte kunde göra något åt den. Efter en stund klättrade jag ner igen. Klämde fast mig mellan bordet och bänken på golvet ( durken heter det kanske) och somnade. Väcktes av de andra flickorna flera timmar senare. Då skulle trålen tas upp.

Ovädret hade mojnat. Solen sken från en klarblå himmel och av de hemska vågorna återstod bara långa dyningar. Då var det min tur att börja må illa och jag fick stå lutad över relingen och mata ulkarna.

Man hade cirkulerat några timmar och dragit trålen. Nu togs den upp och det var mycket intressant. Förutom stora, fina räkor så hade ju även diverse fiskar följt med och underliga växter som jag aldrig sett tidigare. Somligt kastades över bord igen, men dom finaste räkorna kokades direkt på båten. När dom var klara fick vi äta hur mycket vi ville. Ljumma nykokade räkor smakade himmelskt.

Proceduren med trålen upprepades och när den tagits upp igen så vändes stäven hemåt och vi kunde sitta uppe på däck och sola oss hela vägen.

När vi kom in i Strömstads hamn med fångsten fick vi veta att M/S Arizona var den enda båt som varit ute den natten. Det hade varit halv storm.

Efter den resan har jag aldrig varit rädd för sjön. Värre kan det ju aldrig bli, antar jag.
(fortsättning följer)