Nu var det bara några dagar kvar tills vi skulle åka hem.Skolan skulle börja om ett par veckor. Vi hade varit runt och sagt tack och adjö åt våra vänner på ön. Njutit av de härliga klipporna, glatt oss åt kaprifolen som växte vilt i massor och ätit goda björnbär. Plockat några snäckskal på stranden att ha som minne och för sista gången klättrat upp på höjden och sett bort över Kosteröarna och Skagerack. Vid riktigt klart väder kunde man även skönja Norge över Kosterfjorden, Vi tog helt enkelt adjö av Styrsö.

Serveringen skulle inte stänga ännu, men Anna trodde att hon, Hildur och Gunvor skulle klara sig själva ett par veckor till.

När vi lämnade Styrsö följde Anna med in till Strömstad. Vi hämtade våra klänningar och finskor ur hennes garderob och gjorde oss beredda att gå ner till järnvägsstationen. Det var bara en sak kvar, egentligen. Vi skulle väl få vår lön för den här sommaren. Innan vi for ner hade Anna sagt att vi kunde nog räkna med att få 350 kronor i månaden. Anita frågade litet försiktigt om hon hade glömt det.
Då sade Anna: " Jag tycker att ni har fått så mycket dricks i sommar så ni får nöja er med det. Dessutom har ni fått mat och husrum." Det var två snopna och ledsna flickor som satte sig på tåget hem. Jag kunde inte titta ut genom kupéfönstret och vinka adjö åt Anna. Inte Anita heller.
Visst hade vi sparat ihop några hundralappar var, men det var ju ingenting som hade kostat Anna ett enda öre. Vi kände oss utnyttjade och lurade.

Mina slantar räckte till en ny vinterkappa och ett par skor.

SLUT