Så sover lampor
när ljuset fallit.
Så tänker de skrivna bladen
som singlar ned i månljus







De blinkar några gånger
sedan är det som om varenda ord drar ned sin persienn.








viskar
bakom ett mystiskt draperi











om att hissa ett segel och lägga ut
Att låta sej försvinna och upplösas.








Är som dessa oroliga själar.
De promenerar runt med sina svarta rustningar där ute.







De går en och en
i en kristallkapsel.
Rakt nedan störtar avgrunden.







Deras ögon är som själva kanten.
De strömmar ut som drömmar
och blir som stora stjärnlyktor.








En dansande svans
i sitt spektrum av
små stjärnlyktsbarn.
Den sveper
över bryggan
där vi står och tittar ut
i den glödheta juvelen








Borta snurrar världen kall och ömtålig
som ett porslinshus
ett kalejdoskop
runt halva klotet
som bilder horisont.







Reser byggnader upp
som för att visa livstecken
så vis av skärvor
de blanka silvriga ansiktet
av kinesiska kvinnor
nästan itu








hur det fläktar och fladdrar av färger och mönster
i den kristall blå himlen
där ett flygplan aldrig riktigt vågar lyfta







utan ligger snett ovanför
och väntar på en innersta önskan
om att få sväva







På dagarna är där fullt av människor
på terminalen
flyktigt i en immig salig röra
överallt






de rusar runt som för att hitta rätt gate
utgångarna är även ingångar
trapporna går både upp och ned
men hissarna står stilla
nästan högst upp







Så är inte dagarna och nätterna
ämnade för varandra
kanske inte heller livet och döden
vem vet
men något där emellan händer något