Min själ lider av ett sår som aldrig vill läka.
Hjärtat är fyllt kärlek – fyllt av alla minnen.
Du, min lilla flicka som vilat i min famn.
Ett mörkt avgrundsdjup förmörkar tillvaron.

Min dörr är alltid öppen för dig – trots ditt
beslut att du inte längre önskar se mig som
sådan jag är – en far. En blek fadersgestalt…
Soldatens utsträckta hand gäller mina bröder,
men även dig min dotter till tidens ände…

Förlåtelsen är den yttersta av handling –
försoning med sig själv och medmänniskan.
En dag ska vi försonas – ge livet acceptans.
Åter söker din hand min vid promenaden
efter havslinjen – blickar mot sjunde vågen.

Suckar, med din blick upp mot mina ögon
- ”så här skulle vi alltid ha det pappa…”

Det finns bara en pappa!