det vandrar ett väsen i öknarnas salar
bergen bär röda jordmålningar
detta väsen nedtecknade
vägen
kanske lever örnen i ditt bröst
kanske huvudet ditt
är berget
kronan din
redet
så viskar orden ständigt
i begynnelsen är ordet
en påminnelse
ändå söks ädelstensoblater utanför bergsporten

gossen, själen letade ej
bönan lade sig i handbädd och han sådde bönan
vattnade bönan lade sig själv i sömn
i gryningen

ser du bönans växtkraft
böna liknar bedja
ser du bönens växtkraft

i gryningen klättrade han uppför bönstjälken
han besegrade jätten
säg
vad besegrade han
egentligen


ser du molnen
dessa är det människan borde vara
ser du floden
denna är det människan borde vara

märkligt att hon sätter sig över
allt det hon är
samt etsar katastrofer på livsväggarna

egentligen borde kanske fåglarna flyga högt upp
när värmen hettar skälver
när asfaltens svarta band med vita bårder är flimrande hetta
ett sken stiger upp ur asfalten som vore den
detta skimrande sken
vattenväggar

träden
det är som om träden försiktigt andas
hettan är ökenhetta
jag undrar
kan sand brinna av hetta
överhettas
överhettade sinnen

hettan är ökenhetta
som om
andningen skulle kunna brännas

så andas träden
upplevelsen min är bidan
inväntan
molnen tornar upp sig
det är som
att
molnen klättrar mjukt upp på varandras axlar
kanske akrobater
kanske molnstenar vilka bygger berg
molnen skadar ej varandra
de
molnen formar sig efter
med varandra i total acceptans

molnen tornar upp sig
ej till regn
till vita berg med gråskimrande inslag

egentligen
borde
hur kan du veta
borde kanske fåglar flyga högt upp

överallt kan de höras
i det vilket kallas undervegetation
de vet
undrens vägar
fåglarna håller sig tätt intill marken
så gör savannens djur
de vilar stilla varhelst skugga finnes
och finnes ej skugga
badar de
smörjer de sig i lera

så gör savannens djur
de vilar stilla
varhelst skuggan finnes
en aning kvarblivande fukt
vilken alstrar svalka
med all säkerhet befinner sig samtliga vingfolk där
i
under
vegetationen
detta är visdom
en visdom dessa skänker människobladen

och träden viskar
vandra varsamt
vandra sakta
i saktmod
lyssna till andningen
lyssna till denna hetta
vari vindarna andas hetta
svalkan vet vindarna är där
helt nära
marken

hennes hud

ser du
bladen
människoblads
blomma
hur bladen lappar i
över varandra
i höljande
svalkandegest

tala icke vissnandegest