såg du
den enögde
den vilken reste sig ur
bergsgrund


mossa veckades
i mjuka fall




jordkorn flög ystra



kroppen

den enögdes


doftade
bark


liknade en fura



kommen ur bergsgrund



såg du
den enögde skåda
ut över resta murar


plockade stenar
ur murade fängsel


väckte murarnas ögonbruk



såg du
den enögde
blicka

med det öga du slutit


den enögde
blickar
in

med de
du öppnat






i natten

höres
fåglar


lyfta marken




hennes hud
är


böljande siden




kvinnor lyfter
sänker

svävar
dalar


skynken
sidenhud




fläktar
sömnens
bladriken







infångad

i ringen av

eld



sitter

en kvinna



händerna
doftar örter


hon sattes
där


till att skimra

de
oklaras






jag ser dem flyga


är det moln
är det

tärnor
svävar


högt upp

i cirklar



kanske är det måsar
vilka viskar
må
se


se


cirklar
cirklar



fläktar
de bristande själarnas stigar



sjunker

sjunker

sakta
in



i havsband



stiger upp
sänder

glittermolns

sjödroppar





så
andas den enögde




med
ögonen tvenne slutna



släpper
pilen fri


med brevet
lindat om



om


utan riktning



pilen vet

sitt
sikte






kunde ha varit







så brinner sanden



skapar
glasskålar



bjuder den törstande


vatten

ur
oasens


vattensmycke






jag ser dem
flyga


trenne
tärnor
är fem



vingarna
utbredda
stilla



en delar av luft
bärs


sjunker sakta
i cirklar kysser havets



spegelblanka yta

så


öppnas
spegelns seende yta







kunde
ha varit






han
med den skimrande huden

vilken aldrig kom



jag släcker
ögonen mina







brevet
aldrigkomna





så länge
har jag


blickat in i solseglen



blickat in
i


himlahaven
jordehaven



blickat

längtat


sett



så länge
har jag blickat in i solhaven



viskar

jag

är




jag har följt
molnhaven
jordehaven
molnbergen
molnträd
molnblommor



så
länge



längtat




blickat efter flaskpost

ett tecken
klart
rent




blickat efter en duva


ett brev
med solgyllenband


detta brev detta ark detta blad


rullar ut
sig

med orden
vilka säger mig



klart

tydligt


att


du älskar mig man




så länge
har jag skådat
väntat

nu

nu inser jag
kanske äntligen



just nu


inser jag




alla säg inte emot mig




inser jag


att mina händer


brister




jag ser molnen
lösas upp


jag
är

icke





ett vet jag
jag lämnar ensam
kom
ensam




fylld med
kärleksregn