det mattade


bestryker han
med olifa



så lyfter han
bergen

in i hennes händer




djup
blå
svanevingar


höres öppna
flodens källa




varvid de instiger


i sjöns

klarhet





en gång
alltid


gömde hon sig

skämdes

så
lärd


skammen inplanterad
i huden




nu
lyfter hon kruset



ur havet stiger en krusning


hon vandrar
till brunnen




detta
är min bön till dig




med lov
hämtar hon vatten


fuktar
läpparna


smak
ur jord
ur lera


ur de vilka vakar
i nätternas gryningar




hon vandrar
till
lä


släpper kruset



skärvor lägges i ring
runt en kvinna



och kruset säger
jag var jag är jag blir
det jag är jag var

nu är du
kruset
vattnet
brunnen
jord
lera
de vilka vakar
i nätternas gryning



så
älskar vi varandra


solskärvor
månskärvor


våg
du vågade
vågar
våg






så

har jag alltid velat vandra
i skogslä


vid havets spetsbård



uppleva havet
röra välkomst
vid mina fötters närvaro



så
har jag alltid velat vandra
dessa vackra
stigar


där grindarna är öppna
fästena ur bergssmide


där det öppnas är det slutna
det slutnas det öppna

sannhet
andning


ren
närvaro




med en hand vilken
välvilligt
håller min

så kan vi stödja varandra



näri mjölet siktas
i kvarnen

näri
nöden

sviktar stegen

i visshet av nådens
alltidnärvaro



så
har jag alltid velat





du
rör vid
den spräckta linsen



böjer sakta


sakta

ut fingrar
slutna i kramp

grepp


en hand vilar stilla
tillåtande

i din


visst darrar handen
skälver
handen


ett slutaröga





du
rör vid den spräckta linsen

i den öppnade handen
sker

helandet






och jag
famnade varsamt

sommaren

i mina händer


doft given
ur smultronblom



en svanvinge
löstes ur berget


rörde vid
mina ögon



rörde vid
de tystnade


dragen

åkervindan
binder



renfanans
solar



sparven i det vita trädet
lyfter slöjan



berget
en näverkont


flätad av
släppta


barken


doftar
bark
doftar kåda


ur havets uppstigna soldroppar


bärnsten
värnsten