En kväll i januari var jag i en livsmedelsbutik i centrala Stockholm. Jag plockade upp ett paket hushållspapper från en stor bal. Det kändes som luft i handen, så jag kände omedelbart att jag inte ville ha det. Men i stället för att som en vuxen människa ställa tillbaks paketet kastade jag det mot balens topp med nonchalant skruv, avsett att ställa det på högkant. Det var ett infall som omedelbart straffade sig. Jag hade missbedömt avståndet, och paketet studsade i golvet. När jag böjde mig fram för att plocka upp det var det någon som snabbt uppfattade tillfället. Jag kände ett fast tryck av en fot mot min ända, och for hjälplöst med huvudet före rakt in i högen av hushållspapper. Paketen dunsade åt alla håll, på mig och på golvet, ackompanjerade av ett glatt skratt. Jag vände mig om och stirrade rakt in i den välbekante aktörens ansikte, eller rättare sagt hans skrattande mun. Det kändes som en scen i en stumfilm. Aktören skrattade gott utan att hjälpa mig, be om ursäkt eller förklara sig. Utan brådska skrattade han klart och sedan gick han därifrån. En personal kom fram och frågade hur det stod till. Jag bad om ursäkt för oredan och tillsammans samlade vi ihop paketen som hade spridits på golvet. Ingen av oss nämnde aktören. Jag tror vi på något vis var osäkra på vad som hade hänt, eller skämdes å hans vägnar. Det var först på kvällen jag blev arg.