Kallade av solen sitter vi tysta bland främlingar och pratar lågt om nästa veckas planer..

 

När vi kommer fram efter 12 minuter går vi sakta ner till naturbadet och hittar en skyddad kulle mellan tallar där vi slår oss ner.

Sluttningen berghällen skuggan tallbarren, allt är milt varmt och välkomnande.

Jag sitter i stolen och hon sjunker ner på den varma hällen med en helgtidning och dess hälsobilaga.

Betraktar glittret på vågorna, lite mörkare i skuggan. Fiskgjusar med sina långa vingar rör sig högt över vattnet.

Segelskolans miniregatta rör sig sakta i horisonten från vänster till höger.

Och sedan från höger till vänster.

Blir glad när vattenmuggen passar i läskeburksplatsen, så börjar jag testa färglådan, målar försiktigt en rinnande himmel
och en hoppande vattenyta, små huvuden som hoppar en bit ut och solen färgar tallstammarna rosiga på ena sidan.
Jag är ingen konstnär men det är så behagligt att försöka fånga dagen, minnet av dagen. En sorts illusion av att sommaren kan tas med till vintern, behållas. Kanske för alltid. Även om det bara är mitt eget "alltid".
Väninnan kisar mot solen och hennes ögon lyser blåa som havet, Så reser hon sig och går långsamt ner till vattnet.
Vandrar nästan oändligt långsamt ut genom det långgrunda, som en hemlig ritual jag får bevittna.
När hon kommer upp lyser hon av en uppfriskad solglädje. Ordlöst i den allra mildaste vinden. Efter en stund byts vi om.
Jag får för mig att jag vill prova hennes badmössa. När jag stoppar ner näsan i den känner jag hur många barndomssomrar som svischar förbi; mammas röst om att akta öronen, hallonhäckens doft och vedspisens doft, och doften av Yaxa.

Allt detta finns i en badmössa och jag blundar och står där stilla. 

Somrarna finns kvar på en särskild plats i sinnet. Lager på lager.
Mitt sommarlager.