Det ekar hjärtslag
i folkhemmet

Det droppar ner liv från slöjmoln
i en blå himmels skymning
som om alla stjärnorna var våra speglar

Folkhemmets gator blänker om natten
då har dess ljus nått hit. De spräckte gatlyktorna blödande

Stjärnornas barn har kommit för att underställa sina kusinljusstrålar
Mannen i fönstret gråter

Folkhemmet känner en vind från havet
och dess lanternor i farleden

Hur allt har en mening
de förbipasserande de vet om oss
fördragna gardiner handlar inte om ensamhet

utan om en plats att invänta något mycket större
Där i det dovt svaga flämtande nattduksljuset tills det slocknar
likt en skepnad som glider utmed väggarna

hittar till slut den där avgörande glipan
och själva katapulten som frigör kroppen

Så är inte rulltrappor ämnade att verka
de är endast placerade där som för att röra vid och förflyttas en aning