I litenheten mellan sandkornen ligger döden och föder de olyckliga. Varje ansikte utan essens. Varje öga fyllt med sin egen tomhet.

Över.

Lutar sig de gamla träden. Som ville de studera denna underliga tillställning. Eller gömma den under sina blad och sina vindviskningar.

Men också tystnaden faller. Så vi reser oss.

Skakar benen rena från drömmar och annat oknytt.

Lämnar.

Denna plats av skuren förtvivlan och bakvända ord.

Från himlen.

Regnar sorgen obegränsad. Liksom ondskan.