Jag tänker på det här med att glömma bort sig själv. Jag är en omhändertagande person, och har i hela mitt liv ställt upp för människor i min omgivning. Ibland på bekostnad av mig själv.
Det är svårt att vara vän, medmänniska och göra andra till lags när man hela tiden glömmer bort sig själv. Det är inte hur många vänner du har utan snarare, för hur många du är en vän. Men sann vänskap tar aldrig slut.
Vem är jag, om jag hela tiden lever utifrån andras önskemål? Istället för att ta hand om mig själv och finna min egen bekräftelse så engagerar jag mig till 110 % i mina vänner och närmaste. Blir jag avvisad så låter jag det påverka min självkänsla, inte alls bra!
Av olika anledningar kan jag ibland inte visa vad jag själv vill och önskar. När det blivit skarpt läge, har vännerna visat sig vara något helt annnat. Och säkert har de tyckt likadant om mig.
Men känslan av att vara sann mot sig själv är en befrielse. Det är ju också ett sätt att visa att man tycker att man är värd att må bra och att man faktiskt tycker om sig själv. Men det har kostat mig en del vänner.
Vi lever i Jante-lags-landet-number-one. Det är fult att vara nöjd med sig själv. Stolt får man vara men inte nöjd. Det är svårt att våga prata gott om sig själv, att våga visa att man kan, och att göra det man vill.
Man hör ständigt att man måste ta ansvar för sitt eget utrymme, och samtidigt hålla distans till sig själv.Vilket utrymme? Jag borde odla morrhår, de har sitt eget speciella språk, ett sjätte sinne i trånga utrymmen.
Det spelar heller ingen roll hur många bra sidor man visar upp, man stämplas ändå efter sin sämsta! Livet har en baksida och en framsida. Enklast är det att förklara det så här:
Jag kan vara snäll! men även elak.
Jag kan älska dig! Men även hata dig.
Jag kan bry mig om dig! Men även strunta i dig fullständigt.
Jag kan vara DIN VÄN! Men även DIN VÄRSTA FIENDE.
Allting beror på hur du behandlar mig!
Mycket handlar om grupptillhörighet och att våga sticka ut och kliva utanför trygghetszonen, men det tar emot i rädslan om att hamna utanför den inre kretsen. Det kan till och med gå så långt som till självmord.
Vilken skog jag än väljer att gå i, så blir verkligheten densamma. Levnadskonst är konsten att skära bort lagom mycket, INTE hela människan! För innerst inne är vi livrädda för att bli avvisade och känna oss utanför! Det jobbigaste är att bli lämnad utan svar. Tystnaden suger ut all energi.